Han sätter sig till rätta, i dag har han valt Göteborgs stadsbibliotek. Boken han lägger framför sig är en gammal essäantologi sammanställd av Arne Melberg.
Varför valde han den tänker han. En plötslig lust för essäer? Omslaget? För Arne Melberg?
Vem nu Arne Melberg är.
Han lutar sig tillbaka i stolen, ser sig om i Stadsbiblioteket. Det är tyst, inte bibliotekstyst, utan äkta tyst. Man känner inte den verkliga tystnaden förrän man upplevt den; fram till dess tror man att tystnad finns här och var, men när man väl utsätts för den, finns inget annat än att längta till småprat, skrapande stolar, ett barn som gråter, spårvagnar som slamrar utanför de stora fönstren. Andra människor som andas.
Boken får falla upp. Det första ordet han fäster ögonen vid är ”Pompeji” i en essä av Walter Benjamin. Han kan börja läsa där, mitt i, låta ödet och impulser styra läsningen.
Eller vara duktig och börja från början, läsa varje ord. Han bläddrar till första sidan; förordet börjar med ”I”. ”I”; det är ett av få svenska ord på en enda bokstav. ”I”, ”å”, ”ö”. Han funderar på om det finns fler, tar upp telefonen, den är fulladdad. Wifi på stadsbiblioteket slutade fungera för kanske två månader sedan, det minns han för det var samma morgon som han hörde höstens första trädlärka sträcka söderut när han gick till biblioteket. Men han har täckning fortfarande – hur många dagar till har han täckning, tänker han – och slår upp ”vilka ord finns det på svenska på en bokstav”. Llm:erna svarar som vanligt inte, men de största sökmotorerna fungerar fortfarande. Hur många år, veckor, dagar, timmar till fungerar Google, tänker han, stänger av telefonen och lägger ned den utan läsa vad han fick för svar.
Första ordet i inledningen är ”1961”, första ordet i den första essän, av Michel de Montaigne, är ”Låt”. Han läser det enda ordet flera gånger, ”Låt”, utan att fortsätta med resten av meningen. Det lär knappast vara substantivet tänker han, när började man använda det? Det känns som ett modernt ord, Bellman pratade väl knappast om sina ”låtar”. Fast det kanske bara är modernt i hans perspektiv, hade det funnits några ungdomar kvar hade de kanske tyckt ordet var omodernt.
Hans perspektiv … som om det fanns andra perspektiv.
Han läser resten av Montaignes första mening, sedan hela stycket, sedan hela sidan, sedan får han dåligt samvete att han inte läste bokens inledning, läser halva inledningen, får dåligt samvete att han inte läste förordet, tar med sig boken till toaletten och läser förordet medan sitter där.
Med dörren öppen. På Stadsbiblioteket.
Det får honom fortfarande att fnissa.
Tack och lov fungerar toaletter och kranvatten fortfarande, men han spolar alltid toaletten innan han använder den för att kontrollera; det kan ju bara vara en tidsfråga innan vatten slutar komma. El fungerar sämst, och han ser inget mönster var det fungerar eller inte. Mobiltäckning har han märkligt nog konstant och många av de stora tjänsterna fungerar utmärkt, som sökmotorer, medier, lexikon. Antagligen sitter de på servrar med automatiserad elförsörjning från vind eller sol. Förmodligen kommer de fungera långt efter att han slutat läsa.
Stadsbiblioteket har inte automatiserad elförsörjning och det är kallare ute än inne. Det är en av många saker han inte kände till; hur snabbt det blir kallt inomhus när det inte finns värme.
När han åter satt sig tillrätta vid ett av de tomma borden ut mot Avenyn tar han sig igenom förordet, inledningen, introduktionen av Montaigne och läser sedan ordet ”Låt” i Montaignes essä två gånger till, sedan tre, fyra. Tio.
Varje gång han ser på ordet kan han inte släppa tanken att han kan – att han kommer – vara den sista som läser just detta ord någonsin.
Han reser sig och slösar två timmar på att leta efter Montaigne på originalspråk, men går vilse i katalogsystemet. Det närmaste han kommer är en engelsk upplaga från 2009. ”Låt oss bortse från det eviga jämförandet mellan ett tillbakadraget liv och ett aktivt” är på engelska ”Let us leave aside those long comparisons between the solitary life and the active one”.
Det känns som att han dragit ett tarotkort eller läst sitt horoskop i en veckotidning; att orden är skrivna just till honom. Kanske har en bra essä och ett veckotidningshoroskop det gemensamt? Att de förmedlar ett träffande tilltal till läsaren.
Han lutar sig tillbaka från boken och funderar på om han lever tillbakadraget. Kan man leva tillbakadraget när man inte har ett val? Han lever definitivt ”a solitary life”, fast igen, om inget alternativ finns? Jo, en skeppsbruten på en öde ö lever ”a solitary life” men knappast ett tillbakadraget.
Vad hade Montaigne sagt?
Vad hade någon sagt om det funnits en ”någon” att diskutera med?
Varför ställer han frågor, när det aldrig kommer att bli några svar?
Han låter bli att svara sig själv och tänker i stället på om han ska fortsätta läsa Montaignes hela bok, på engelska, i stället för den svenska essäsamlingen.
Fast om han systematiskt läser antologier så sprids mänsklighetens sista akt av läsning bland många författare.
Det borde väl vara bättre, då får många en sista läsande smekning, i stället för att några får en lång läskram.
Men om det är tråkig läsning, om den inte intresserar honom … borde han bara läsa böcker som han älskar. Borde man inte alltid läsa böcker man älskar.
Nej, för man vet inte vilken bok man kommer att älska. Och en oälskad bok kan alltid utveckla och visa andra perspektiv. Varför han nu ska utvecklas eller hitta andra perspektiv.
Han suckar. Orden är torftiga, lika torftiga som hans verklighet: Detta kände han inte heller till, att verklighetens dystopi är så mycket långtråkigare än fiktionernas.
Han låter böckerna ligga, reser sig och tar en promenad bland bokhyllorna. Går till poesi på engelska. Deckare på svenska. Lexikon. Kommer till dagstidningarna vid kaféet, men vänder, han vill inte se vad som stod i de sista tidningarna.
Borde han leta upp den nyaste boken, eller den äldsta, som finns på biblioteket. Kanske den minst utlånade? Den som det var längst sedan den blev utlånad.
Han är hungrig, så han går ned och ut, andas in höstluften, tar den korta promenaden till Domus Avenyn där han sedan länge brutit upp dörrarna, försöker andas så lite som möjligt i stanken – här slutade elen att fungera för mer än ett år sedan – och letar sig fram till hyllorna med nötpåsar med hjälp av lampan på mobilen. På vägen tar han en påse spaghetti och en burk tomatsås, den lyxiga lägenheten han bosatt sig i mitt på Vasagatan har gasolspis och han har tagit långpromenader till bensinmackar för gasoltuber.
På måfå väljer han en påse nötter när ljuskäglan snuddar vid ett ställ med böcker.
Camilla Läckberg. Margit Sandemo. Jojo Moyes.
Han läste Moyes första när den kom ut, men sedan inget mer av henne, och inget av de andra författarna. Han fingrar på ”Demonernas fjäll” av Sandemo. Vill han hellre läsa den än Montaigne och Melberg?
Det blir klumpigt att bära både böcker och pasta och tomatsås och nötter uppför trappan, så han ställer förpackningen med spaghetti och burken med pastasås mitt i den stillastående rulltrappan, sedan lägger han böckerna han valde högst upp i trappan för han kommer ju inte läsa dem, och går tillbaka till biblioteket endast med påsen med nötter.
Som alla nötblandningar innehåller den mest jordnötter, men har namn efter en mer exklusiv nöt. Pliktskyldigt äter han nötterna i den ordning han plockar upp dem ur påsen, innan han kommer på sig själv och pillar ut macadamianötterna och slänger de andra på gatan.
Nu är han ju ensamt ansvarig att duvorna och gråsparvarna får något att äta.
Precis som han är ensamt ansvarig att böckerna får någon som läser dem.
När han sätter sig med Melbergs antologi och de sista nötterna, bestämmer han sig.
I morgon ska han skriva.
I morgon ska han inte vara den sista läsaren, i morgon ska han vara den sista författaren.
Den som skriver ord som aldrig ska läsas.
Åtminstone kommer han inte att vara ensam då.
För så länge det funnits författare, har det funnits författare som ingen läst.